Dio has rocked for a long long time…

Dio_monument
I Kavarna i Bulgarien står Ronnie James Dio staty ärad som sig äras bör. Det är gott att en genre musik och en fantastisk konstnär får plats på ett sätt som tidigare inte gått. Heja Bulgarien

Idag är det fem år sedan Ronnie James Dio dog och världen blev lite mindre magisk. Jag antar att en av sakerna ingen talade om för en allteftersom man blev äldre är att man inte bara skulle behöva se sig själv falla sönder utan att man också skulle behöva se sina hjältar åldras, insjukna och dö. Inte för att ålder behöver vara så, eller att det ens behöver vara sorgligt. Jag ser med fröjd på Youtube hur människor som Eric Burdon( Vet du inte vem det är…fy dig och kolla genast upp) och massor av andra håller ångan uppe kanske lite gnissligare men fan vad bra. Det jag menar är mer personligt. Mina hjältar skulle vara oföränderliga och odödliga och när de inte är det så speglar det mig själv.

Kanske är det därför vi är så fascinerade av de idoler som dör unga och därmed förblir unga? Det är dock ett helt annat spår som kanske går att återvända till.

Dio var för mig, inte min första idol men definitivt den jag behöll och som jag utan undantag återvände till. När han dog grät jag och i den mörka nattens stillhet där bara jag sitter framför skärmen eller med lurarna i öronen lyssnandes på saker som All the fools sailed away så smyger det fortfarande fram en tår då och då. Idag är det fem år sedan och här sitter en överdrivet sentimental medelålders man och snyftar till tonerna av sin gamla rockhjälte. Det är förmodligen som det skall vara. En bra sak med att bli äldre är att man skiter allt mer i att det är patetiskt att vara lite patetisk ibland

Dagen till ära skall jag på bröllop och många blir skålarna för brudparet…

…och en alldeles egen för Ronnie James Dio

”They say you´re beautiful
And they´ll always let you in
But doors are never opened
To the child without a trace of sin
Sail away”
Ronnie James Dio

 

 

Lämna gärna en åsikt...