Ödmjukt jag böjer mitt huvud

Min själ är en kloak
Där bland ruttnande rester
de vidrigaste odjur frodas
Mina döda de skriker
Plågar och straffar mig
Kräver att jag sonar och försonar
Och ödmjukt jag böjer mitt huvud

Min själ är en spegel
Där i månsken jag ser mig själv
allt jag varit så stolt över lögner
Jag är ingenting och mina noter
rivna i tårar
De som skrattat har rätt
Och ödmjukt jag böjer mitt huvud

Min själ är ett lik
till farväl jag kysser dess läppar
mina lögner mina talanger
medelmåtta min plattform
Mina skapelser är utan värde
De som hånat har rätt
Och ödmjukt jag böjer mitt huvud

Magnus Bäcklund cirka 1987

Lämna gärna en åsikt...

Konst musik och en liten samling texter

%d bloggare gillar detta: