Etikettarkiv: art

Till min Ofödde – Nu som inläst text

I samband med novellarbeten i skolan så läste jag in ett antal texter i avsikt att använda dessa med mina elever. Jag tyckte att hela proceduren var så rolig att jag beslutade mig för att göra ett försök att läsa in mina egna texter. Min inspelningsteknik är förmodligen något haltande men jag hoppas ändå att någon finner upplevelsen behaglig.

Texten ”Till min ofödde” är en novell skriven som ett brev och från början var den, som så många andra, en helt annan historia med ett helt annat innehåll. När berättaren började tala så krävde denne att få berätta något helt annat än vad jag hade tänkt mig vi brottades och till slut fick jag ge mig och lämna över pennan. Jag hoppas att du uppskattar vår historia

Länk till texten hittar du HÄR (länken till ljudfilen finns där med)

Länken till bara ljudfilen hittar du HÄR

Dio has rocked for a long long time…

Dio_monument
I Kavarna i Bulgarien står Ronnie James Dio staty ärad som sig äras bör. Det är gott att en genre musik och en fantastisk konstnär får plats på ett sätt som tidigare inte gått. Heja Bulgarien

Idag är det fem år sedan Ronnie James Dio dog och världen blev lite mindre magisk. Jag antar att en av sakerna ingen talade om för en allteftersom man blev äldre är att man inte bara skulle behöva se sig själv falla sönder utan att man också skulle behöva se sina hjältar åldras, insjukna och dö. Inte för att ålder behöver vara så, eller att det ens behöver vara sorgligt. Jag ser med fröjd på Youtube hur människor som Eric Burdon( Vet du inte vem det är…fy dig och kolla genast upp) och massor av andra håller ångan uppe kanske lite gnissligare men fan vad bra. Det jag menar är mer personligt. Mina hjältar skulle vara oföränderliga och odödliga och när de inte är det så speglar det mig själv.

Kanske är det därför vi är så fascinerade av de idoler som dör unga och därmed förblir unga? Det är dock ett helt annat spår som kanske går att återvända till.

Dio var för mig, inte min första idol men definitivt den jag behöll och som jag utan undantag återvände till. När han dog grät jag och i den mörka nattens stillhet där bara jag sitter framför skärmen eller med lurarna i öronen lyssnandes på saker som All the fools sailed away så smyger det fortfarande fram en tår då och då. Idag är det fem år sedan och här sitter en överdrivet sentimental medelålders man och snyftar till tonerna av sin gamla rockhjälte. Det är förmodligen som det skall vara. En bra sak med att bli äldre är att man skiter allt mer i att det är patetiskt att vara lite patetisk ibland

Dagen till ära skall jag på bröllop och många blir skålarna för brudparet…

…och en alldeles egen för Ronnie James Dio

”They say you´re beautiful
And they´ll always let you in
But doors are never opened
To the child without a trace of sin
Sail away”
Ronnie James Dio

 

 

Tarot  – En historia om en förlorad målning

För länge länge sedan gick en ung man omkring och lekte kurragömma med gud. I leken förlorade han delvis sig själv men fann också de mest förunderliga ting och varelser på den där obskyra stigen han vandrade på. Stolt, arg och fylld av en sorg han inte förstod lärde han sig att ropa på utdöda språk och att ge rätt tecken vid rätt tillfälle av ceremonin. Det han sökte mest av allt undslapp honom men mången ting och fantastiska människor möttes och skildes i de många korsvägar han besökte. Brunnar med livgivande vatten, stängda brunnar och brunnar vars vatten förgiftats blev alla öppnade och avsmakade. Djupt drack han och betalade priset gladeligen varje gång han slogs till marken.

-Bli inte galen, skrek harpyorna från de svarta träd som omgav den brunn han sökt så länge i öknen. De hånade honom och lät honom förstå att han inte var värdig den gåva som väntade i oasens mitt. Penninglösa och penningstolta stod de utanför ingången och hånade var och en som vågade stiga ditin. Stoiskt vände han dem ryggen och krävde del av det som där väntade honom. Han steg och föll, välsignades och förbannades. Han lärde sig att behärska elementen och viljans mysterier men kände sig trots sina verktyg och klädnader mer som Caliban än den vise Prospero.

Hungrigt sökte han fler vägar och andra trådar att fläta samman till ett mysterium han kunde fånga och förstå. Den gamle engelsmannens ord fick vika för röster mer mystiska än magiska och ett svärd och en stav fick vika för ett annat svärd och en annan stav. Ljud och tecken istället för ord och tecken. Rörelse blev till liv. Till sist bar han upp sina vapen och sina klädnader och kastade dessa på elden tillsammans med det han lärt sig så långt. De som förstod bjöd honom farväl med värme och andra vände honom lättade ryggen på det att han inte längre skulle vara bland dem.

Så blev till sist rösterna som viskat till honom i mörkret så starka att de fick honom på fall. Ur sitt hjärtas dunkel sköt sorgen upp och dränkte varje tanke han format eller skulle komma att forma. Den färgade hans tunga svart och gjorde allt han åt och drack smaklöst och substanslöst. Han föll in i sig själv och låg riden av nattmaror till dess att intet tycktes vara enda lättnaden. Inte längre särskilt ung men heller inte gammal gjorde han sig redo att lägga sig ner för att inte resa sig igen. Kvackare hade tagit sig an honom och fyllt honom med sina dekokter. Vissa av dessa hade öppnat portar inom honom till nya djup. Det som stirrat tillbaka mot honom därinifrån hade gjort honom sjuk till både kropp och själ. Nätter som blev till år lämnade honom febrig och blödande till gryningsljuset och minnena plågade honom svårt varje gång han obetänksamt slöt ögonen.

Vad som gör att man väljer liv eller död är i sig ett mysterium. Ibland är det så enkelt att rädslan för döden överstiger rädslan för livet men i detta fall var det något annat. Hopp och ett antal handlingar av osjälvisk vänlighet gav honom modet att än en gång försöka resa sig. Inte längre ensam vare sig till kropp eller själ, återupprättade han sakta sig själv till något han kunde stå ut med att se i en spegel.

Återigen vandrade han från källa till källa men glömde aldrig igen att vattna sin trädgård…

När jag målade den här tavlan hade jag medicinerats för depression i över ett år och stod och vägde mellan att se framåt eller att ge upp. Tarotkort var en slags spelkort som sedermera fått en närmast legendarisk status som spåkort. Deras historia är delvis höljd i dunkel men man har försökt knyta dem till gamla Egypten och diverse andra mindre troliga och uråldriga källor. Mest troligt är att korten är skapade för underhållning och de äldsta man funnit är från sent 1300-tal. Min första lek fick jag av en frilansjournalist när jag var fjorton och det var en lek gjord efter en James Bond-film. Den lek jag senare skulle komma att bekanta mig med var Aleister Crowleys ”Book of Thoth”. Inspirerad av dessa kort, men inte nödvändigtvis av Uncle Als tolkningar målade jag sedan en tavla som förde mig från ”The Tower” till ”The Lovers” via ”The Magician” och ”The World”…

Själva tecknandet och målandet var förmodligen ett par veckors jobb men innan allt var på plats hade den stått på sitt stativ i huset i nästan tre månader medan bit för bit föll på plats. Ett streck här eller där och de olika korten tog tid att få på plats och när den till sist var färdig var jag rejält nöjd med det jag åstadkommit. Fyra år fick målningen sedan leva innan en arg elev fick för sig att den var värd att förstöra. Jag vet inte vem eller varför utan bara att någon valde att slå ett så pass stort hål i tavlan att den inte gick att laga. Kanske var det riktat mot mig eller så irriterade motivet på något sätt eller så var det bara ett infall av tillfällig förstörelselusta. Lite är det ett symptom på där vi är idag när det är naturligt att det vi ställer fram förstörs och att den som ställer fram det naturligtvis får skylla sig själv.

Jag är lite sorgsen över min tavla men accepterar den risken det innebär att få den förstörd eftersom det samtidigt innebär att den under några år fick en och annan åskådare.

Jag tror att jag hellre blir sedd och nergjord än förblir dold i mörker…

…varje gång

tarok
Målningen är en akvarell men metod liknar mer att teckna med färgpennor efter ett antal skisser. Både skisser och skälva målningen är numer borta

 

Trädgårdsbestyr – en novell

…Ett ljudligt krasande visade med all tydlighet att de omslingrande klängväxterna utövade allt det tryck de hade på den nu snabbt döende fågeln. Äcklad såg han hur ett rosa skum trängde ut ur näbben på den lilla sångaren när den till sist stillnade i famnen på sin gröna dråpare… LÄS VIDARE

 

Till min ofödde – ett litet brev – en novell

Utdrag:

Hej.
Jag tänker på dig ibland vet du.
Inte jätteofta men till och från finns du i mina tankar. Jag undrar hur du skulle se ut. Jag undrar hur du skulle göra när du upptäckte världen som liten. Skulle du ha samma vita tjocka hår som jag hade och den där taniga kroppen som inte riktigt fick motoriken att fungera? Skulle dina ögon vara lika blå? Skulle man i dina ögon liksom i mina kunna se den ocean av mörker som bor där? …. LÄS VIDARE