Etikettarkiv: Magnus Bäcklund

Trädgårdsbestyr som inläst text

Novellen trädgårdsbestyr handlar om tomtar och saker som blir saligen uppätna. Alla likheter med nu levande personer är att betrakta som rena olyckshändelser och allt som man kan tro att jag utan skicklighet snott från Lovecraft har jag förmodligen gjort.

Nu finns texten inläst för den som hellre lyssnar än läser.

För den som vill läsa till eller bara läsa finns den texten HÄR

Till min Ofödde – Nu som inläst text

I samband med novellarbeten i skolan så läste jag in ett antal texter i avsikt att använda dessa med mina elever. Jag tyckte att hela proceduren var så rolig att jag beslutade mig för att göra ett försök att läsa in mina egna texter. Min inspelningsteknik är förmodligen något haltande men jag hoppas ändå att någon finner upplevelsen behaglig.

Texten ”Till min ofödde” är en novell skriven som ett brev och från början var den, som så många andra, en helt annan historia med ett helt annat innehåll. När berättaren började tala så krävde denne att få berätta något helt annat än vad jag hade tänkt mig vi brottades och till slut fick jag ge mig och lämna över pennan. Jag hoppas att du uppskattar vår historia

Länk till texten hittar du HÄR (länken till ljudfilen finns där med)

Länken till bara ljudfilen hittar du HÄR

Tarot  – En historia om en förlorad målning

För länge länge sedan gick en ung man omkring och lekte kurragömma med gud. I leken förlorade han delvis sig själv men fann också de mest förunderliga ting och varelser på den där obskyra stigen han vandrade på. Stolt, arg och fylld av en sorg han inte förstod lärde han sig att ropa på utdöda språk och att ge rätt tecken vid rätt tillfälle av ceremonin. Det han sökte mest av allt undslapp honom men mången ting och fantastiska människor möttes och skildes i de många korsvägar han besökte. Brunnar med livgivande vatten, stängda brunnar och brunnar vars vatten förgiftats blev alla öppnade och avsmakade. Djupt drack han och betalade priset gladeligen varje gång han slogs till marken.

-Bli inte galen, skrek harpyorna från de svarta träd som omgav den brunn han sökt så länge i öknen. De hånade honom och lät honom förstå att han inte var värdig den gåva som väntade i oasens mitt. Penninglösa och penningstolta stod de utanför ingången och hånade var och en som vågade stiga ditin. Stoiskt vände han dem ryggen och krävde del av det som där väntade honom. Han steg och föll, välsignades och förbannades. Han lärde sig att behärska elementen och viljans mysterier men kände sig trots sina verktyg och klädnader mer som Caliban än den vise Prospero.

Hungrigt sökte han fler vägar och andra trådar att fläta samman till ett mysterium han kunde fånga och förstå. Den gamle engelsmannens ord fick vika för röster mer mystiska än magiska och ett svärd och en stav fick vika för ett annat svärd och en annan stav. Ljud och tecken istället för ord och tecken. Rörelse blev till liv. Till sist bar han upp sina vapen och sina klädnader och kastade dessa på elden tillsammans med det han lärt sig så långt. De som förstod bjöd honom farväl med värme och andra vände honom lättade ryggen på det att han inte längre skulle vara bland dem.

Så blev till sist rösterna som viskat till honom i mörkret så starka att de fick honom på fall. Ur sitt hjärtas dunkel sköt sorgen upp och dränkte varje tanke han format eller skulle komma att forma. Den färgade hans tunga svart och gjorde allt han åt och drack smaklöst och substanslöst. Han föll in i sig själv och låg riden av nattmaror till dess att intet tycktes vara enda lättnaden. Inte längre särskilt ung men heller inte gammal gjorde han sig redo att lägga sig ner för att inte resa sig igen. Kvackare hade tagit sig an honom och fyllt honom med sina dekokter. Vissa av dessa hade öppnat portar inom honom till nya djup. Det som stirrat tillbaka mot honom därinifrån hade gjort honom sjuk till både kropp och själ. Nätter som blev till år lämnade honom febrig och blödande till gryningsljuset och minnena plågade honom svårt varje gång han obetänksamt slöt ögonen.

Vad som gör att man väljer liv eller död är i sig ett mysterium. Ibland är det så enkelt att rädslan för döden överstiger rädslan för livet men i detta fall var det något annat. Hopp och ett antal handlingar av osjälvisk vänlighet gav honom modet att än en gång försöka resa sig. Inte längre ensam vare sig till kropp eller själ, återupprättade han sakta sig själv till något han kunde stå ut med att se i en spegel.

Återigen vandrade han från källa till källa men glömde aldrig igen att vattna sin trädgård…

När jag målade den här tavlan hade jag medicinerats för depression i över ett år och stod och vägde mellan att se framåt eller att ge upp. Tarotkort var en slags spelkort som sedermera fått en närmast legendarisk status som spåkort. Deras historia är delvis höljd i dunkel men man har försökt knyta dem till gamla Egypten och diverse andra mindre troliga och uråldriga källor. Mest troligt är att korten är skapade för underhållning och de äldsta man funnit är från sent 1300-tal. Min första lek fick jag av en frilansjournalist när jag var fjorton och det var en lek gjord efter en James Bond-film. Den lek jag senare skulle komma att bekanta mig med var Aleister Crowleys ”Book of Thoth”. Inspirerad av dessa kort, men inte nödvändigtvis av Uncle Als tolkningar målade jag sedan en tavla som förde mig från ”The Tower” till ”The Lovers” via ”The Magician” och ”The World”…

Själva tecknandet och målandet var förmodligen ett par veckors jobb men innan allt var på plats hade den stått på sitt stativ i huset i nästan tre månader medan bit för bit föll på plats. Ett streck här eller där och de olika korten tog tid att få på plats och när den till sist var färdig var jag rejält nöjd med det jag åstadkommit. Fyra år fick målningen sedan leva innan en arg elev fick för sig att den var värd att förstöra. Jag vet inte vem eller varför utan bara att någon valde att slå ett så pass stort hål i tavlan att den inte gick att laga. Kanske var det riktat mot mig eller så irriterade motivet på något sätt eller så var det bara ett infall av tillfällig förstörelselusta. Lite är det ett symptom på där vi är idag när det är naturligt att det vi ställer fram förstörs och att den som ställer fram det naturligtvis får skylla sig själv.

Jag är lite sorgsen över min tavla men accepterar den risken det innebär att få den förstörd eftersom det samtidigt innebär att den under några år fick en och annan åskådare.

Jag tror att jag hellre blir sedd och nergjord än förblir dold i mörker…

…varje gång

tarok
Målningen är en akvarell men metod liknar mer att teckna med färgpennor efter ett antal skisser. Både skisser och skälva målningen är numer borta

 

Att gå med Sinnet

När jag går en väg
följer sinnet min skugga
Surrar och löper
in och ut

Sliter i min koncentration
Spelar på min själ
med hugg och slag

Hallå ropar det
Hallå tjatar det

Alltså, jag vet vad du försöker att göra
Det kommer inte att funka
det KOMMER INTE ATT FUNKA
lyssnar du på mig?

Hallå!!!
När jag går vidare och går en Väg
lämnar jag efter mig
Ett litet slag

Ett tag av tom tystnad och sedan tystnad och sen…

Hallå, vänta på mig!
Varför lämnade du mig?
du borde inte ha gjort så

Jag går vidare och går en väg och tanker på vatten

och stenar
och cirklar

Och sinnet går förlorat i regnet
Och sinnet tittar på stenarna I vattnet
Och sinnet är förlorat i cirkelns glädje

Jag går en Väg och sinnet är vilse

Tystnad

Tystnad

Sång

Och sedan…
Sinnet bryter sig in – Rusar in
Fyller mig med bild efter bild efter bild
DU LÄMNADE MIG IGEN!!!
Sinnets vrede är min vrede och käkar spänns
händer knyts hårda och hårdare och…
Jag går inte längre en Väg utan mot
mot i vrede
mot i oro
Sinne är lyckligt att vara sinne och näve är näve är röd dimma
och sedan…
Vatten och Sten och Cirkel är kända av Sinnet
Således…

Ord
Ord förlöst
Ord viskat
Ord renat och repeterat
Ord i cirklar i spiraler i vatten och i sten
Sinne I orden springer omkring, leker och förlorar till slut
sig självt

Jag går en Väg och tystnad och ord talar
Således
En beröring vid min axel, en värme vid min sida
Jag går en Väg och stigen öppnar sig framför mig

Vägen – En väg – en Väg – iväg

Tacitus et Ocultus

Innan Ordet var Tystnaden i vilken det som var någonting kunde kontemplera sig självt i förhållande till det Intet som var överallt. I tystnad och i intet betraktade det sig självt och sade: Jag Är.

Sålunda lät sig intet skjutas undan och göra plats för det som skulle vara någonting….LÄS VIDARE

Trädgårdsbestyr – en novell

…Ett ljudligt krasande visade med all tydlighet att de omslingrande klängväxterna utövade allt det tryck de hade på den nu snabbt döende fågeln. Äcklad såg han hur ett rosa skum trängde ut ur näbben på den lilla sångaren när den till sist stillnade i famnen på sin gröna dråpare… LÄS VIDARE

 

Till min ofödde – ett litet brev – en novell

Utdrag:

Hej.
Jag tänker på dig ibland vet du.
Inte jätteofta men till och från finns du i mina tankar. Jag undrar hur du skulle se ut. Jag undrar hur du skulle göra när du upptäckte världen som liten. Skulle du ha samma vita tjocka hår som jag hade och den där taniga kroppen som inte riktigt fick motoriken att fungera? Skulle dina ögon vara lika blå? Skulle man i dina ögon liksom i mina kunna se den ocean av mörker som bor där? …. LÄS VIDARE