Gourmén – eller en liten berättelse om hunger

Varning:

Texten kan upplevas som både stötande och oroande – Författaren tar inget ansvar för den personliga upplevelsen – Hela texten finns för nedladdning – läsning i länk längst ner.

Utdrag:

….Vad De Sade gjort för sinnligheten var det jag sökte efter i ätandet. Således prövade jag ständigt nya sätt att smeka tungan och strupen. Jag åt det vanliga, det ovanliga, det sällsynta, det svåra, det giftiga och alltid med njutningen och den där underliggande hungern som drivkraft. Hungern låg dold i mig och viskade i mörkret. Den väckte mig ur orolig vila och drev mig till världens alla hörn utan att låta sig tillfredsställas. I min ungdom åt jag med den bekymmerslöshet som präglar ett oerfaret sinne och det var inte förrän senare jag utvecklade en känsla för att inte bara avsmaka utan också bevara den fantastiska värld vår herre skapat.

Någon gång i tjugofemårsåldern drabbades jag av den livsleda som bara den unge och oerfarne kan drabbas av när denne tror att den blivit gammal och vis. Intet tycktes smaka mig längre och allt som drog över min tunga blev allt gråare torrare och tristare. Intet släckte det som gnagde inom mig….

 Läs hela texten som PDF:Gourmén – eller en liten berättelse om hunger

Trädgårdsbestyr som inläst text

Novellen trädgårdsbestyr handlar om tomtar och saker som blir saligen uppätna. Alla likheter med nu levande personer är att betrakta som rena olyckshändelser och allt som man kan tro att jag utan skicklighet snott från Lovecraft har jag förmodligen gjort.

Nu finns texten inläst för den som hellre lyssnar än läser.

För den som vill läsa till eller bara läsa finns den texten HÄR

Till min Ofödde – Nu som inläst text

I samband med novellarbeten i skolan så läste jag in ett antal texter i avsikt att använda dessa med mina elever. Jag tyckte att hela proceduren var så rolig att jag beslutade mig för att göra ett försök att läsa in mina egna texter. Min inspelningsteknik är förmodligen något haltande men jag hoppas ändå att någon finner upplevelsen behaglig.

Texten ”Till min ofödde” är en novell skriven som ett brev och från början var den, som så många andra, en helt annan historia med ett helt annat innehåll. När berättaren började tala så krävde denne att få berätta något helt annat än vad jag hade tänkt mig vi brottades och till slut fick jag ge mig och lämna över pennan. Jag hoppas att du uppskattar vår historia

Länk till texten hittar du HÄR (länken till ljudfilen finns där med)

Länken till bara ljudfilen hittar du HÄR

Dio has rocked for a long long time…

Dio_monument
I Kavarna i Bulgarien står Ronnie James Dio staty ärad som sig äras bör. Det är gott att en genre musik och en fantastisk konstnär får plats på ett sätt som tidigare inte gått. Heja Bulgarien

Idag är det fem år sedan Ronnie James Dio dog och världen blev lite mindre magisk. Jag antar att en av sakerna ingen talade om för en allteftersom man blev äldre är att man inte bara skulle behöva se sig själv falla sönder utan att man också skulle behöva se sina hjältar åldras, insjukna och dö. Inte för att ålder behöver vara så, eller att det ens behöver vara sorgligt. Jag ser med fröjd på Youtube hur människor som Eric Burdon( Vet du inte vem det är…fy dig och kolla genast upp) och massor av andra håller ångan uppe kanske lite gnissligare men fan vad bra. Det jag menar är mer personligt. Mina hjältar skulle vara oföränderliga och odödliga och när de inte är det så speglar det mig själv.

Kanske är det därför vi är så fascinerade av de idoler som dör unga och därmed förblir unga? Det är dock ett helt annat spår som kanske går att återvända till.

Dio var för mig, inte min första idol men definitivt den jag behöll och som jag utan undantag återvände till. När han dog grät jag och i den mörka nattens stillhet där bara jag sitter framför skärmen eller med lurarna i öronen lyssnandes på saker som All the fools sailed away så smyger det fortfarande fram en tår då och då. Idag är det fem år sedan och här sitter en överdrivet sentimental medelålders man och snyftar till tonerna av sin gamla rockhjälte. Det är förmodligen som det skall vara. En bra sak med att bli äldre är att man skiter allt mer i att det är patetiskt att vara lite patetisk ibland

Dagen till ära skall jag på bröllop och många blir skålarna för brudparet…

…och en alldeles egen för Ronnie James Dio

”They say you´re beautiful
And they´ll always let you in
But doors are never opened
To the child without a trace of sin
Sail away”
Ronnie James Dio

 

 

%d bloggare gillar detta: