Melankoli

Min själ är en kloak
där bland ruttnande rester de vidrigaste odjur frodas
mina döda de skriker, plågar mig straffar mig
kräver att mina brott må sonas
Och ödmjukt jag böjer mitt huvud

Min själ är en spegel
där i månsken jag ser mig själv
allt jag varit stolt över är lögn
mina noter möglar på komposten
De som skrattat har rätt
Och ödmjukt jag böjer mitt huvud

Min själ är ett lik
till farväl jag kysser dess läppar
talang är min lögn en medelmåtta min stolthet
Utan värde det jag skapat
De som hånat har rätt
Och ödmjukt jag böjer mitt huvud

Min själ är intet
saknad av ingen går jag in i tystnadens gråhamn
bärandes min skam som stenar kring min hals
De som krossat har rätt
Och ödmjukt jag böjer mitt huvud

Kommentera

%d bloggare gillar detta: